Om att starta - sakta men säkert

Jag smakar lite på orden så här i början...
Känner efter hur mycket jag vill dela, hur mycket jag orkar skriva.
Det har varit en tuff tid. Men det lättar nu. Hjärtat slår, luften är mjuk att andas in och pulsen något lägre.
Så mycket frågor som jag inte har svaren på och så många ställen jag undrar är de rätta.
Men dagarna går och det mesta verkar visa sig självt. Men tålamod är inte mitt starkaste och därför blir jag frustrerad.

Men små barnhänder, varma hästkroppar och förmiddagar fyllda av lugn, ro och tedrickande.
Sånt som gör att det funkar att leva. Även när man känner att man inte alls räcker till.

Livet. Inte alltid alldeles enkelt...