Om att starta - sakta men säkert

Jag smakar lite på orden så här i början...
Känner efter hur mycket jag vill dela, hur mycket jag orkar skriva.
Det har varit en tuff tid. Men det lättar nu. Hjärtat slår, luften är mjuk att andas in och pulsen något lägre.
Så mycket frågor som jag inte har svaren på och så många ställen jag undrar är de rätta.
Men dagarna går och det mesta verkar visa sig självt. Men tålamod är inte mitt starkaste och därför blir jag frustrerad.

Men små barnhänder, varma hästkroppar och förmiddagar fyllda av lugn, ro och tedrickande.
Sånt som gör att det funkar att leva. Även när man känner att man inte alls räcker till.

Livet. Inte alltid alldeles enkelt...

Min frizon

Så här startar det.
En ny blogg.

Ett ställe som funnits en tid. Som jag sparat på till rätt tillfälle. Ett tillfälle som kom nu. Ikväll.
Jag kommer hålla det här för mig själv först. Smaka på det och se om jag vill dela. Se om jag hinner lägga tiden på att vara här.
Jag vill minnas detta. Allt det vackra. Alla dagar som går -dagar som är livet.
Jag vill fota och lätt kunna titta tillbaka. Jag vill minnas.
För mig är en blogg ett fantastiskt redskap för detta.

Och kanske delar jag allt detta med er senare... Om det känns rätt. Annars låter jag bli.
För det här är mitt. Min frizon. Där mina ord och tankar är det enda som finns.
Mina minnen. De som jag delar med de som fyller mig med kärlek och skratt. Allt det ljusa och lätta.

Sånt man måste kunna vända tillbaka till och minnas. Om hundra år...